Väck mig från det jobbiga..
Sitter sitter jag och lyssnar på Wake me up when september ends! Så stark text!!
Tänker på att det låter handlar om är faktiskt en människa. En människa som var älskad av många människor och dog av cancer. Hans son skrev sången som ett minne för honom. Har sett sonen gråta på scenen medan han har sjungit sången. :'( Det måste ha varit något speciellt med deras kärlek. En slag far och son kärlek. Det är så hemskt att mista en man älskar. Varför? Varför sker det? Varför behöva känna så? Varför behöva ha ont i bröstet så? Känns som hjärtat rivs itu och är svårt att få ihop igen. Efter ett tag kan man pussla tillbaka bitarna, men man har ändå kvar ärr som man aldrig kommer bli av med.
Döden är svår. Man står inte ut och har svårt att hantera det. Svårt att hantera alla sina känslor. Vad är okej? Vad är inte okej?
Det måste varenda människa själv besluta om. Vad är okej för mig? Är jag redo för att gråta? Vad ska jag säga om jag ska berätta om hur jag känner?
Alla måste få reagera på ett eller ett annat sätt. På sitt sätt. Finns inga regler. Och känslor förändras ofta.
Är man till exempel från början chockad kanske man gråter tre timmar senare. Och man kanske inte vet hur man kommer reagera. Det är inte lätt, men rätt vanligt skulle jag tro. Man vet inte alltid hur man känner sig.
Man kan vara så chockad att man känner sig tom på något sätt.
Men allra bäst är att prata. Prata om allt som tynger än med någon människa man kan lita på.
Och du kommer lyckas.
Ha en bra dag!
Kram
